Journalistanna

Det fanns en tid i mitt liv när jag gick under namnet ”Journalistanna”. Det var länge sedan, i ett annat liv där minnet mest känns som en bok jag läst men inte längre minns författarens namn till.

Då på 1980-talet fanns ingen dator på redaktionen och kameran laddades med ”vanlig” filmrulle. Att fotografera konserter i mörkret innebar att ”pressa” filmen varpå bilden blev ”grynig”. När chefredaktören på Vimmerby Tidningen skulle skälla på mig var det med skrik genom en bakelitlur. Jag lärde mig genom att göra fel och genom att göra rätt. På den tiden var det inte ett dugg coolt att vara journalist och det gick alldeles utmärkt utan journalisthögskola.

Det gick bra för mig och för alla andra som gillade att jobba mycket. Flitigheten lönade sig och uttrycket ”vassa armbågar” hade jag aldrig hört talas om och det hade ingen annan heller. I min värld handlade det om att rätta till de fel jag gjorde och att ständigt vara först och försöka göra rätt.

När den där bakelitluren ringde och Aftonbladet vill köpa mina artiklar skuttade jag fjärilslätt oavsett om helsidan beskrev tragisk död eller annat elände. Jag gjorde ju ”bara” mitt jobb och dessutom fick jag beröm. Jag hade och har än i dag ett stort behov av bekräftelse, så är det för en del av oss.

Att som liten flicka inte lära sig läsa förrän i årskurs 2, vara förpassad till ”kliniken” och hata biblioteksbesök till att plötsligt som 13 åring få veta av sin svensklärare att min text var det bästa hon någonsin läst. Det var avgörande för mig. Att förstå mitt eget språk och min förmåga till att formulera mig med ord det var för mig något av det största i livet.

Tre dagar efter min 18 – årsdag ringde jag chefredaktören på Vimmerby Tidning, han ville ”titta” på mig. Efter ett kort samtal utbrast han på sin speciella dialekt ”Du kan börja i morgon på redaktionen i Hultsfred” och så gjorde jag. Många minnen, mycket arbete och så en dag tog det tvärstopp. Jag kunde inte mera skriva om andra människors olycka. Några tragiska dödsolyckor satte stopp och etiken som jag alltid burits närmast mitt hjärta sa mig att ”nu är det nog”. Skrev ett brev till tidningen Svensk golf och fick faktiskt jobbet som reporter där med uppdrag att som deras första kvinnliga reporter bevaka bland andra Lotta Neuman. Jag tackade nej, vågade inte tro att mina vingar skulle bära. Skickade istället in min ansökan till Lärarhögskolan och blev lärare.

När jag iakttar unga människors framfart ser jag dem med mina reflektioner om att livet bär så långt som de själva tillåter och förmår. Alla människor har ett val, att göra gott eller att göra ont. Vem är jag att döma dig, vem är du att döma mig. Vi gör alla så gott vi förmår och en del av oss förmår bara att rispa bilens lack medan en annan rispar vår själ tills blodet sakta sipprar fram. Men jag förstår att du gör vad du förmår och inget mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>