Berättelsens återkomst

Nu ska jag för er berätta. Ja dessa ord väcker något inom oss alla. Vi älskar att lyssna och särskilt när berättarens röst berör oss och slår an en ton inom oss.

Jag brukade tystna när eleverna stojjade i klassrummet. Ja, så gjorde jag. Därefter sa jag med låg volym ”Nu ska jag för er berätta” och alla barn stannade upp och lyssnade. Ibland berättade jag en kort historia på ett par minuter och ibland berättade jag i 60 minuter. När jag slutade berätta och bad eleverna att ta fram sina arbetsuppgifter sa de nästan alltid. ”Mera, snälla Anna berätta lite mera” och det hände att jag gjorde det för det är ju sån jag är. Jag är en ledare som lyfter, lyssnar och möter dem jag arbetar med där de befinner sig. Uppmuntran är ett av de vackraste orden som också jag mår bra av. Ja så är det, den goda ledaren ger uppmuntran och får sina barn, elever, sin partner eller sina kollegor att tro sig om att kunna utföra storverk. Det var mitt sätt att få mina elever att klara höga poäng på nationella prov eller andra test. Varför blev det så? Jo, det kan jag berätta en annan gång.

Jag är övertygad om att personer som ligger i dödens väntrum mår bra av att någon sitter vid deras säng och berättar en berättelse. Lika övertygad är jag att det lilla barnet som ska sova njuter av berättelsen. Du som läser min blogg, en vuxen person minns troligen den där läraren eller släktingen som berättade för dig och du kanske njuter av att berätta. Låt berättelserna komma in i våra liv igen så som den varit för oss under tusentals år. Det är något med oss människor, vi har talet och vi har fantasin och detta skiljer oss från djuren. Vi berättade för varandra och skapade historia. I dag kan vi läsa historieböcker och förstå hur livet var för 1000 år sedan och därigenom förstå vår nutid och framtid. Analysen bottnar i berättelsen, fantasin och vår förmåga att lyssna.

Anna C Nilsson klättrar i träd

I kohagen där jag växte upp fanns det ett körbärsträd som jag brukade klättra upp i, där visste jag exakt vad varje gren bar. Där högt uppe över korna brukade jag sitta med utsikt nästan ända till Mariannelund. Att sitta högt uppe i ett träd och hitta på berättelser, ja det var något som jag gjorde när jag var liten för si så där 100 år sedan.

Barn som växer upp i en context där berättandet är en naturlig del tränar sin egen förmåga att berätta, tänka och fantisera. Dessa barn finner också en njutning av att själva berätta och här kommer jag inte helt osökt in på lusten att skriva. När den lilla eleven ska lära sig att läsa och skriva med förståelse är motivationen oerhört viktig. Jag minns speciellt en flicka med down syndrom som berättade för mig sina berättelser, jag stannade och lyssnade. Vi hade en stund varje dag när hon berättade sina fantasiberättelser som ofta innehöll gosedjur och dockor så det skulle vara lätt för mig att förstå. Någon skulle säkert tycka att det vi gjorde var tramsigt och ”bara” en lek. Nu ska jag berätta för er att den här lilla flickan fick lusten att forma ord med en penna, hon ville skriva en sagobok med sina berättelser. Och kan ni tänka er att den här lilla flickan lärde sig att både läsa och skriva trots att läraren före henne sagt bestämt till föräldrarna att det aldrig kommer att gå. Så vitt jag vet berättar hon än i dag berättelser och numera gör hon det genom att hon skriver på sin dator.

Testa i klassrummet, med dina egna barn eller om du arbetar i hemtjänsten. Berätta en berättelse och låt din fantasi flöda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>