Om Anna C Nilsson

Jag kommunalråd här i Solna, ordförande för Centerkvinnorna i Stockholms län och en av Centerpartiets representanter i Stockholms Läns Polisstyrelse. En hållbar framtid för mig innebär bland annat att skapa möjligheter för våra barn och unga inom barnomsorg och skola men också att erbjuda ett levande idrotts- och kulturliv. Med hållbar ekonomi kan vi utveckla vårt välfärdssamhälle med trygg vård och omsorg där individens behov står i centrum. I vårt framtida samhällsbyggande är det nödvändigt att vi alla tar ansvar för vår gemensamma miljö på det lokala planet i kommun och landsting till det regionala i riksdag och globalt då vi delar samma jord. Att göra skillnad på riktigt är mitt ledmotiv och har så varit även under mina dryga 20 år som lärare och Specialpedagog där jag tänt många stjärnögon.

Låt oss smitta varandra

Låt oss smitta varandra! Det faktum att känslor smittar av sig är vetenskapligt vedertaget och i dag lyfter jag begreppet affektsmitta. Testa själv att le mot en främling och du kommer upptäcka att du får ett leende tillbaka. Vi sätter med andra ord oss själva i en positiv spiral och därigenom kan vi sätta oss i en känsla av lust inför att leva och lära.

Det är lönsamt att smitta andra med sitt leende, lönsamt för dig själv och din omgivning. Affektsmitta betyder att smitta av sig sina känslouttryck och med den här kunskapen implementerad kan vi förändra ett helt företag, eleverna i Sverige eller ett handbollslag.

Motivation är viktigt för våra resultat, i dag ser vi att de svenska handbollsdamerna nått ändra fram till semifinal i EM 2014 och jag vet varför. Tjejerna i landslaget som spelar Handbolls EM är motiverade och de visar de på plan. Linnea Torstensson använder starka och positiva känslouttryck när hon drämmer in bollen i mål och det här smittar till laget. På samma sätt affektsmittar Isabelle Gulldén när hon efter varje mål ger sina lagkamrater ett leende som visar att hon gläds över målet. Det kan tyckas enkelt och man kan till och med tro att det här är självklarheter.

Långt ifrån alla använder affektsmitta som modell. När vi skapar framgångsrika team är det här en av grundpelarna, kom ihåg var ni hörde det först. Affektsmitta Jag myntade uttrycket 2008 och efter det har andra utvecklat begreppet vilket är bra. Affektsmitta! Inte nog med att vi upplever sammanhanget positivt när vi ler eller skrattar vi påverkas också fysiskt.

anna golfkeps

Vilka är då dessa må bra hormoner som frisätts vid skratt?

◦ Endorfiner – är kroppens eget morfin, lugnar dig och ger dig smärtlindring
◦ Serotonin – ökar ditt välbefinnande, minskar ditt sötsug, sänker ditt blodtryck och minskar din smärta
◦ Dopamin – ger dig positiva känslor, styr din tillfredsställelse
◦ Adrenalin – ökar din blodcirkulation och din vakenhet

Under decennier har svenska lärare utmanats och det har för många i yrkesgruppen inneburet att de i dag är mer eller mindre internaliserade i en känsla av att skolan är en dålig arbetsplats och att deras yrkesval inte har någon positiv laddning alls. Den här känslan går många lärare och bär inom sig, vissa har till och med utvecklat en form av depression över sitt yrkesval som de också bär en känsla att de sitter fast i. Dessa känslor smittar och i dag nås vi av besked att våra svenska elever tappar motivationen och lusten att lära ju längre in i skolsystemet de kommer. I årskurs 8 har hälften av våra elever tappat lusten att lära sig nya saker. Lärarnas affekter smittar till eleverna och jag skyller inte på lärarna, det är inte en syndabock jag är ute efter utan tvärt om vill jag dela med mig av min kunskap för att förändra skolan och höja våra lärare och elever.

Jag känner hopp för svensk skola och det är inte mer pengar in i systemet som är den enda vägen utan hur de ekonomiska medlen används som är centralt. De ekonomiska medlen ska användas för att peta in mer kunskap, fortbildning och kompetens i den svenska skolan. De lärare som drabbats av ”lärardepression” måste få hjälp att hitta nytt yrke eller vända sina affekter.

Att medvetandegöra oss själva om hur vi de facto kan påverka oss själva är centralt. Jag brukar beskriva mig själv som ”katten med nio liv, hon som alltid landar på fötterna” hur jävligt jag än blivit bemött och det beror på att jag använder mig av ett knep. Mitt knep är att jag manipulerar min egen hjärna genom att medvetet smitta min omgivning med värme, omtanke och mitt vita leende. Det här ger mig att jag möts av flera glada personer som vill ge mig empati och glädje. Det här har fungerat oftast för mig men jag orkar inte varje dag eftersom jag är mänsklig och ibland är jag också gnällig och affektsmittar min omgivning negativt. Och då har jag valt att acceptera min egen negativa affektsmitta, och inte slå på mig själv för att jag just den dagen är en dålig kollega, vän eller partner. Med tanken ”I morgon vill jag ge dig min glimt i ögat och ett leende” kan vi alla somna gott om natten.

Så alla fina där ute Låt oss smitta varandra!

Alla vet men ingen pratar om det för det är tabu

I dag skriver jag om svagbegåvning. Det är tabubelagt och oerhört svårt att prata om. Under eftermiddagen i dag fick jag möjlighet att samtala om svagbegåvade barn med en lite grupp personer verksamma inom skolan. Svagbegåvad… Ja, det heter faktiskt så och det bär mig emot att ens ta begreppet i min mun.

Ett barn kan genomföra sin skolgång i grundskolan eller i grundsärskola och träningssärskola. När barn utreds av psykolog som gör vissa tester får man fram IQ och när personen har under 70 i IQ benämns det som utvecklingsstörning. Folk i allmänhet skämtar om begåvning och slänger sig med uttryck som ”Inte alla hästar hemma” eller ”Hissen gick inte ända upp”. Samtidigt är begåvning tabubelagt och det är faktiskt inte okej att prata om intelligenskvot hur som helst, själv kan jag nästan inte ta uttrycket ”Svagbegåvad” i min mun.

Jag arbetar ju med inlärningssvårigheter som har olika orsaker och där ingen unge är en annans kopia utan alla är verkligen unika. Det kan handla om ADHD, Asperger, utvecklingsstörning, ADD, krigstrauma, koncentrationssvårigheter, Autism eller Trotssyndrom och jag har inga problem att använda dessa termer för att beskriva en personlighet. Samtidigt är jag starkt emot att ”sätta etiketter” på barn och det handlar för mig om att ha en sund människosyn. Vi har alla våra personligheter med starka och mindre starka sidor där vi alla faktiskt har problem av olika karaktär som påverkar oss olika i livet. Men de svagbegåvade barnen, de som har över 70 i IQ och som inte har rätt att gå i särskolan, dem pratar vi nästan aldrig om men kärt barn har många namn. Vi kallar dem olika saker; ”Inte Einstein precis” säger ibland föräldern om sitt barn med värme i blicken osv. med en skämtsam ton som får mig att må illa för det är en människosyn som inte är okej, samtidigt klarar vi inte av att prata med exempelvis vårdnadshavarna om att vi tror att deras barn har en svagbegåvning. Vi säger istället ”Han har inte riktigt kommit igång…ännu” eller ”Ja, det tar ju lite längre tid för vissa” eller ”Vi väntar ett år till så ska vi nog se att det släpper”….Jag frågar er hur känns den här människosynen? Inte bra va? För visst vill vi väl att alla barn ska få växa upp med optimala möjligheter i en skola som håller god kvalité.

former

Nej, vi måste börja kalla saker vid dess rätta namn och acceptera att alla faktiskt inte klarar av att läsa på universitetet. Det är först när vi kan benämna saker vid dessa rätta namn som vi också kan börja förhålla oss till det och tydligt genomföra extra anpassningar i grundskolan för att dessa barn ska ges de möjligheter till inlärning som de faktisk har rätt till. Inlärningssvårigheter växer inte bort!

Learning disability, intellectual disability, intellectual delay är bra uttryck som ofta på engelska och det är när vi ska översätta som vi ofta gör det svårt för oss.

färgpassning

Som svagbegåvade (svagt begåvade) räknas personer med svårigheter till att tillägna sig undervisningen i speciellt svenska och matematik beroende på brister i kognitiv förmåga. Svårigheterna kan förväxlas med sådana störningar eller hinder i lärandet om beror på dyslexi eller dyskalkyli, dvs läs- och skrivsvårigheter eller räknesvårigheter. Man skiljer mellan sådana kognitiva brister som har sin grund i störningar i nervsystemets utveckling under barndomen (på engelska neurodevelopmental disorders) och sådana som uppstår på grund av sjukdomar och skador i hjärnan senare i livet, s k kognitiv funktionsnedsättning eller neurokognitiv störning (neurocognitive disorder). Att konstatera svag begåvning hos en elev eller vuxen person är exempel på diagnostiskt tankemönster. Väljer man tänkesätt från den riktning som kallas positiv psykologi söker man i stället komma fram till vilka starka sidor som elever och vuxna med svårigheter har och hur de bäst ska kunna klara de krav som ställs på dem i undervisningen respektive i arbetsliv och vardagsliv.

I samtalet under dagen ställdes vi inför frågeställningar som Känner vi igen elever med dessa svårigheter? Hur har jag bemött dessa personer? Hur ska vi tänka kring målen för elever som har stora svårigheter med teoretiskt tänkande? Hur kan vi konkretisera undervisningen så att det underlättar för dessa elever? Hur ska vi göra för att prata mer om denna typ av svårigheter och finna fler strategier i undervisningen? Vad kan vi ta med oss i det fortsatta arbetet med denna grupp elever?

I texten ovan bilder på pedagogiska hjälpmedel. Den ena bilden handlar om färgpassning där barnet ska passa rätt färg på en legobit och lägga den på rutan. Den andra bilden handlar om former som efter laminering klipps ut för att barnet ska kunna lära känna former som triangel, kvadrat och cirkel genom att konkret bygga figurer av dessa former. När det kommer till pedagogiska hjälpmedel är det bara fantasin som sätter stopp.

Det viktigaste måste alltid vara att barnets självkänsla får näring och att lusten till lärande odlas för genom detta minskar vi den psykiska ohälsan. Denna konsekvens leder till optimerad kunskapsinhämtande och åstadkoms genom att vi ser barnets möjligheter och bejakar svårigheterna genom individualisering i den inkluderande skolan.

Vad döljer du bakom din fasad du tuffa maskrosbarn?

Maskrosbarn! Är du ett maskrosbarn? Känner du någon som haft en svår barndom? I fredags fick jag möjlighet att tillsammans med cirka 50 andra personer från Sverige träffa Jessika Arvik och Mia Körsner på Maskrosbarn.

maskrosbarn3

Jessika Arvik och Mia Körsner tar oss med på en resa genom deras liv från då till nu. Att växa upp med en förälder som är psykisk sjuk är förenat med så mycket kärlek, oro och skam. Oron gör illa med barn för när ett barn ständigt tänker på vad pappa ska hitta på i kväll, hur han ska skada familjen eller om mamma springer naken genom centrum. Oro som gör det omöjligt att koncentrera sig på skolarbetet. Skam som gör det omöjligt att berätta och strategier där verkligheten döljs. Föräldrar som drabbats av psykisk sjukdom finns i alla stadsdelar och inom alla yrkesgrupper. Att som vuxen inte äga minnet av en enda mysig julafton är inte det värsta utan minnet av det som hände, det tragiska. Maskrosbarn ordnar läger på sommaren för cirka 100 barn och under en av dessa lägerdagarna i Juli firar de julafton för att barnen ska få med sig ett bra minne. Dessa läger fyller också en viktig funktion i arbetet kring skam och det är att dela sina hemska upplevelser med andra barn. I det här hemska är det viktigt att få dela med andra barn som har det lika jävligt. Det är också viktigt att få möjlighet att bearbeta, kanske genom teater. Maskrosbarn har en hel del aktiviteter som alla är främjande och läkande i sitt syfte.

maskrosbarn1

Under dagen får vi flera fallbeskrivningar där de drabbade beskriver sin barndom med egna ord och alla önskar att någon hade ställt frågan ”Hur mår du?”

Till dig som arbetar med barn vill jag skicka mitt tydliga budskap. Stanna upp, ta dig tid, lyssna och lägg ifrån dig din telefon och dator, ge barnet av din tid och fråga uppriktigt ”Hur mår du” och var beredd att följa upp och slussa vidare barnet till rätt stöd och hjälp. Ibland hamnar vi i situationer då barn berättar det där obekväma som vi vet att vi måste anmäla till Socialtjänsten och då är det absolut nödvändigt att vara ärlig mot dig själv…alltså anmäla oavsett dina ursäkter att inte anmäla… för ingen vill ångra att de inte gjorde något innan det var för sent. Och anmäl på nytt och på nytt för varje händelse barnet beskriver eller du får kännedom om för det skapar en helhetsbild hos Socialtjänsten.

Att anmäla till socialtjänsten är tyvärr negativt förknippat. Föräldrars största oro är att bli anmäld till Socialtjänsten och jag hör ofta ”Tänk om de tar barnen ifrån mig”. Andra har synpunkter som att en anmälan ändå inte leder någon vart därför avstår de från att anmäla när de möter ett barn de känner oro för. Några känner obehag och vågar inte anmäla. Under fredagens träff med personer som arbetar med barn diskuterade vi anmälan till Socialtjänsten. Varför heter det ”anmälan till Socialtjänsten” när det borde heta ”Ansökan om hjälp av Socialtjänsten”. En så enkel åtgärd som att byta namn skulle få effekt och påverka så många barn i positiv bemärkelse. Så när du känner oro för ett barn tänk på att det faktiska du faktiskt gör är att du signalerar och ansöker om hjälp för ett specifikt barn. Det är barnet det handlar om, inte föräldern.

Nyhetsflödet under dagen signalerar att Socialtjänsten befinner sig i kris i hela landet, anmälningar blir liggandes. Enligt facket beror det på personalbrist och hög arbetsbelastning som i sin tur lett till hög personalomsättning. Vi får på bästa nyhetstid höra om vad en polisman hittar vid husrannsakan. Det vi inte får veta är att barn har ont i magen, har sömnsvårigheter eller tror att alla föräldrar slår barn. Där samverkan mellan Skola – Socialtjänst – Polis – Föreningsliv finns möjliggörs ett bättre liv för så många barn. Samverkan är ytterligare en enkel åtgärd och jag ställer mig frågan varför det inte är självklart för poliser att äta lunch tillsammans med våra skolbarn, vilken skillnad det skulle göra för så många barn.

Maskrosbarn är en ideell organisation som stödjer ungdomar som har föräldrar som missbrukar eller mår psykisk dåligt. Visa ditt stöd och bli månadsgivare eller stöd julinsamlingen. Stöd Maskrosbarn!

Varför har vi ens ett donationsregister?

Det är ju så självklart! Under frukosten såg vi ett inslag om donation på Tv4. Den självklara frågan flög i rummet rakt över ljuset som fladdrade till och döden, döden var närvarande. Mitt svar kom utan tanke…

-Nej, jag har inte registrerat mig i donationsregistret.
-Vad är din inställning då?

Därefter kom en lång utläggning som föll ut i:

Varför har vi ens ett donationsregister för det är ju självklart.

Självklart vill jag bidra till andra människors liv. Visste ni att en människas organ kan rädda åtta liv. Det borde faktiskt vara precis tvärt om. Att de som inte kan tänka sig att donera sina organ får anmäla detta till ett register. Måhända detta vara ett ganska ogenomtänkt inlägg men min spontana känsla är faktiskt att det borde vara självklart.

Livsviktigt

Motargumenten till att det inte ska vara självklart kanske är religiösa eller vad vet jag? Hur som helst är jag för livet och eftersom det inte är självklart i Sverige ska jag göra slag i saken och anmäla mig till registret för donation trots att jag tänkt leva tills jag blir minst 100 år. Resten av dagen kommer vi ägna åt att tänka på livet, livet och shopping ;)

Grattis alla barn till Barnkonventionen 25 år

Det var en dag i november, den 20:e och året var 1989. Jag minns den dagen och det beror på att i just denna tid av mitt liv insåg jag vad som betydde. Det som betydde var barnen och tänk vad livet far med oss än här och än där, att just jag lyckats vara sann med mig själv är tacksamhet i känslan. Tiden flög och i kväll ser jag tillbaka på i dag, en dag i november, den 20:e och året är 2014. Barnkonventionen har levt i min närvaro de senaste 25 åren och jag är tacksam att jag varit sann med mig själv.

Det är i mötet vi människor växer, det är där vi har möjlighet att ge av den mänskliga kärlek som alla flödar över av. Här om dagen fick jag vara med om ett fantastiskt möte. En förälder till ett underbart barn valde att dela sina tankar och känslor med mig, föräldern sa ungefär så här:

”Jag har mött många människor genom åren men aldrig någon som du. När jag mötte dig första gången kände jag i magen att du skulle förstå så jag valde att berätta och du blev berörd och genom det berörde du mig. Jag har aldrig tidigare träffat någon som du och det vill jag säga dig att du är den mest fantastiska människa jag träffat. Du är äkta och du bryr dig på riktigt om mitt barn.”

Det var först senare på kvällen som jag riktigt förstod att jag just fått ett av mitt livs största bekräftelser på att jag gör det jag ska och det jag vill för jag gör det helt utan egenintresse utan bara för att jag har kärlek som flödar över. I morse såg jag till att vara på rätt plats för att kunna ge den här föräldern en varm kram och uppleva ögon som möts i ett samförstånd av ”Vi bryr oss på riktigt”.

Senare under dagen fick jag möjlighet att tillsammans med ett gäng 8 åringar prata om Barnkonventionen 25 år

barnkonventionen 25 år

Vi pratade om Barnkonventionen 25 år och jag berättade om hur en del barn kan ha det. Barnen själva ville stanna upp vid frågeställningen kring att de vill uttrycka sig och bli lyssnade på. Med förvåning tog de också in att det inte är självklart för alla barn att gå i skolan. När vi pratat klart målade de bilder som illustrerar barnkonventionen så att alla förstår även om man inte kan läsa. För att fira lite extra körde jag en spellista med ”Happy” och ungarna dansade loss och sjöng med, fyllda av det där enkla… kärlek som flödar över.

Happy

Grattis alla barn till Barnkonventionen 25 år

Barn är barn

Barn är barn så låt deras gnistrande och nyfikna ögon få förbli fulla av livslust.

För länge, länge sedan satt en flicka i mitt knä en hel dag. Det hon berättade för mig var smärta i hennes själ. Mannen med hunden, han dömdes bara till böter. Hon, den lilla flickan var bara 13 år när hon äntligen valde att berätta. Då hade övergreppen pågått under flera, flera år. Efter den dagen sålde hon aldrig mer sin kropp på gatan i xxxxx.

Flickan är i dag vuxen men i henne finns smärtan kvar. Mannen fick inte ens fängelse. Nej! Det är en jävligt sopig straffskala.

Stöd Ecpat

#sopigstraffskala #ecpat

Sommar, sommar och sommarprat

Sommarlov, vi växlar ner och hinner ikapp oss själva. Tid att lyssna och i dag rekommenderar jag sommarens två första sommarpratarna Jason Diakité och Sanna Nielsen.

Jason och Sanna har gjort sig kända genom musiken men efter att ha lyssnat till deras kloka ord kunde de lika gärna blivit bärare av ordet. Först ut var Jason, även känd under sitt artistnamn Timbuktu. Tack för innebörden, tack för modet att prata om det som så många tiger. I går var det då Sannas tur som med sina ord berörde.

Varför lyfter jag då dessa personer? Av den enkla anledningen att jag också #jagockså är trött på mobbing.

Någon mobbas på grund av sin vackra hudfärg och en annan för sin vackra röst. Att barn känner avundsjuka kan jag förstå och att barn på grund av detta mobbar. Men när vuxna står vid sidan av och tiger det lockar fram mina svarta ögon. Så ni som läst så här långt, lova er själva att aldrig mer mobba eller kränka för just du är en förebild.

Tänk på att sommarlovet är för många barn bara en enda lång ångeststräcka till det nya läsåret. Jag önskar att alla barn som vuxen aldrig någonsin ska behöva utsättas för varken mobbing, trakasserier eller hatbrott. Tack för att du tog rätt beslut! Respekt och kärlek.

Och lyssna på P1 sommar

De där förlorade barnen

Jag vill se en haverikommission! De förlorade barnen, vad var det som gick fel? Psykisk ohälsa ökar i vårt samhälle och mitt framför oss vuxna försöker barn döda sig själva. Det kallas självmord och det sker mer än en gång varje år. Men om det bara var en enda unge som försökte döda sig själv vore det ändå tragiskt olyckligt.

För varje fall av försök till självmord ska en haverikommission utreda och gå till botten med vad som gick fel. Vi måste helt enkelt få ett stop på den ökande psykiska ohälsan bland våra barn. Det är helt oacceptabelt när barn försöker döda sig själva i det där som vi knappt ens vågar uttala högt…självmord.

image

Organisationen BRIS gör ett mycket bra jobb och här kan du gå in och läsa mer om BRIS fokusområde psykisk ohälsa

BRIS ställer upp dessa punkter:

» Bygg ut och förstärk tidiga insatser mot psykisk ohälsa och säkerställ kvaliteten på vården. Det måste vara lätt för barn och unga att söka hjälp när de mår dåligt, oavsett var i landet barnet bor. Det är därför viktigt att de tidiga insatserna mot psykisk ohälsa är lättillgängliga och välkända för alla barn och unga. Insatserna måste också, oavsett om de erbjuds via elevhälsan, ungdomsmottagningen eller vårdcentralen, inkludera rätt kompetens för att hjälpa barn som mår dåligt och vid behov kunna slussa dem vidare till rätt specialistvård.

» Fokusera inte ensidigt på kötider. Uppföljningsbesök och samarbetsfrämjande arbete får inte av ekonomiska skäl nedprioriteras till förmån för förstagångsbesök. Det är viktigt att vårdköerna kortas, men detta får inte ske på bekostnad av kvaliteten.

» Ge bättre information till barn och unga om vart de kan vända sig. Det är viktigt att informationen om var barn och unga kan få hjälp är anpassad för målgruppen och att den finns tillgänglig på barn och ungas arenor. Bris mottar dagligen samtal från barn och unga som saknar denna rättighetsgrundade information, och vi vet att detta kan få allvarliga konsekvenser.

» En närvarande elevhälsa vid varje skola. Elevhälsan behöver mer resurser. Det förebyggande arbetet och de allra tidigaste insatserna kan få avgörande betydelse för ett barns liv.

» Följ upp alla självmord bland barn och unga. Utvidga dödsfallsutredningarna enligt Lex Bobby till att även omfatta barn som har tagit sitt eget liv. Sådana utredningar skulle ge oss nödvändig kunskap och kunna rädda barn och ungas liv.

image

Jag vill tillägga att vi behöver utveckla system där vi omedelbart har haverikommission när barn gör självmordsförsök. Det är faktiskt vår skyldighet som vuxna att bära modet att se och höra de barn som påkallar vår uppmärksamhet. Det räcker nu!

Sjukvården måste bli jämställd

Den svenska sjukvården är usel på att fånga upp och hjälpa kvinnor med sjukdomen endometrios.” Så inleder Josefin Lennen Merckx dagens artikel på Svt. När du nu läst länken inser vi vid närmare eftertanke att den finns ett helt pärlband av sjukdomar och andra krämpor, typiska för oss kvinnor som marginsliseras.

Sjukvårdspolitiker envisas med att det visst är jämställt inom vården. Kvinnors hjärtinfarkter har symptom som är specifika för 50 procent av befolkningen. Mediciner testas på män så hur vi kvinnor påverkas med både nytta och biverkningar vet man inte med säkerhet.

Endometrios, psykiskt ohälsa, fertilitetsproblematik, hormoniell problematik där inräknat PMS. Själv drabbades jag för ett år sedan av anemi, blodbrist till följd av att jag är en menstruerande kvinna. Ja, de flesta kvinnor är menstruerande kvinnor som varje månad lider med smärtor och trötthet. Men det är ju bara halva befolkningen… Om detta har jag skrivit debattartiklar tidigare och i Tidningen Doktorn gick det att läsa om Anemi. image

Det måhända vara så att jag slutat med politiken. Just nu pågår Nordiskt Forum i Malmö där feminister samlas. Tyvärr har de gått ut med att de är emot surrogatmödraskap. Surrogatmödraskap är förövrigt en möjlig väg för alla kvinnor som lider av barnlöshet genom sin endometrios. Hur tänkte de som är emot, jag är för på samma sätt som jag är för en jämställd sjukvård. I dessa tider av feministisk framfart vill jag även påminna om att den smartaste vägen till ett jämställt samhälle är genom ekonomisk tillväxt men det kan jag utveckla en annan gång.

Det är en ynnest att få…

Den finaste av gåvor är att få arbeta för att dessa personer ska få en gnutta bättre liv. Ja har sagt det förut och jag fortsätter att säga det om och om igen tills alla i hela samhället förstår att alla behövs och alla är vi viktiga resurser i vårt samhälle. Det är en ynnest att få arbeta konkret med alla ovanliga vanliga ungar. Tacksamhet!

öppen hand med växt

Jag stannar upp och reflekterar bakåt i tiden ganska ofta för att kunna förstå och analysera framtidens utmaningar och möjligheter. Inför min första lektion 1987 fick jag ett tips om att vara sträng. Jag var 20 år och hade fått ett föräldraledighetsvikariat som biologi och kemi adjunkt. Att vara sträng tolkade jag genom att vara tydlig. Varje lektion inleddes på exakt samma vis, jag befann mig i klassrummet, öppnade dörren och hälsade eleverna välkomna in. Mycket har förändrats i mitt sätt att tänka kring metodik, beroende på en massa utbildning men främst beroende på yrkeserfarenhet och ett öppet sinne att vilja förbättra. Det som inte förändrats är att elever med funktionsnedsättningar söker sig till mig, de gjorde det då när jag var 20 år och de gör det ännu i dag. Kanske för att jag ser dem i ögonen och bryr mig på riktigt eller för att jag förstår eller för att jag visar dem att jag vet att de behövs.

År 2017 är det 30 år sedan jag inledde min första lektion och jag ställer mig frågan ”Hur långt har vi kommit?” Jag tycker att rubriken är missvisande och debatten är lite för snäv eftersom problematiken är långt mer komplex men trots det vill jag rekommendera er alla att se denna film för att lära mer om olika personligheter eftersom jag insett att det är i kunskapen det brister. Alla i samhället behöver lära mer om alla olika personlighetstyper för att inse att alla behövs i vårt samhälle. Skolan vill bara ha vanliga jävla ungar