Låt oss smitta varandra

Låt oss smitta varandra! Det faktum att känslor smittar av sig är vetenskapligt vedertaget och i dag lyfter jag begreppet affektsmitta. Testa själv att le mot en främling och du kommer upptäcka att du får ett leende tillbaka. Vi sätter med andra ord oss själva i en positiv spiral och därigenom kan vi sätta oss i en känsla av lust inför att leva och lära.

Det är lönsamt att smitta andra med sitt leende, lönsamt för dig själv och din omgivning. Affektsmitta betyder att smitta av sig sina känslouttryck och med den här kunskapen implementerad kan vi förändra ett helt företag, eleverna i Sverige eller ett handbollslag.

Motivation är viktigt för våra resultat, i dag ser vi att de svenska handbollsdamerna nått ändra fram till semifinal i EM 2014 och jag vet varför. Tjejerna i landslaget som spelar Handbolls EM är motiverade och de visar de på plan. Linnea Torstensson använder starka och positiva känslouttryck när hon drämmer in bollen i mål och det här smittar till laget. På samma sätt affektsmittar Isabelle Gulldén när hon efter varje mål ger sina lagkamrater ett leende som visar att hon gläds över målet. Det kan tyckas enkelt och man kan till och med tro att det här är självklarheter.

Långt ifrån alla använder affektsmitta som modell. När vi skapar framgångsrika team är det här en av grundpelarna, kom ihåg var ni hörde det först. Affektsmitta Jag myntade uttrycket 2008 och efter det har andra utvecklat begreppet vilket är bra. Affektsmitta! Inte nog med att vi upplever sammanhanget positivt när vi ler eller skrattar vi påverkas också fysiskt.

anna golfkeps

Vilka är då dessa må bra hormoner som frisätts vid skratt?

◦ Endorfiner – är kroppens eget morfin, lugnar dig och ger dig smärtlindring
◦ Serotonin – ökar ditt välbefinnande, minskar ditt sötsug, sänker ditt blodtryck och minskar din smärta
◦ Dopamin – ger dig positiva känslor, styr din tillfredsställelse
◦ Adrenalin – ökar din blodcirkulation och din vakenhet

Under decennier har svenska lärare utmanats och det har för många i yrkesgruppen inneburet att de i dag är mer eller mindre internaliserade i en känsla av att skolan är en dålig arbetsplats och att deras yrkesval inte har någon positiv laddning alls. Den här känslan går många lärare och bär inom sig, vissa har till och med utvecklat en form av depression över sitt yrkesval som de också bär en känsla att de sitter fast i. Dessa känslor smittar och i dag nås vi av besked att våra svenska elever tappar motivationen och lusten att lära ju längre in i skolsystemet de kommer. I årskurs 8 har hälften av våra elever tappat lusten att lära sig nya saker. Lärarnas affekter smittar till eleverna och jag skyller inte på lärarna, det är inte en syndabock jag är ute efter utan tvärt om vill jag dela med mig av min kunskap för att förändra skolan och höja våra lärare och elever.

Jag känner hopp för svensk skola och det är inte mer pengar in i systemet som är den enda vägen utan hur de ekonomiska medlen används som är centralt. De ekonomiska medlen ska användas för att peta in mer kunskap, fortbildning och kompetens i den svenska skolan. De lärare som drabbats av ”lärardepression” måste få hjälp att hitta nytt yrke eller vända sina affekter.

Att medvetandegöra oss själva om hur vi de facto kan påverka oss själva är centralt. Jag brukar beskriva mig själv som ”katten med nio liv, hon som alltid landar på fötterna” hur jävligt jag än blivit bemött och det beror på att jag använder mig av ett knep. Mitt knep är att jag manipulerar min egen hjärna genom att medvetet smitta min omgivning med värme, omtanke och mitt vita leende. Det här ger mig att jag möts av flera glada personer som vill ge mig empati och glädje. Det här har fungerat oftast för mig men jag orkar inte varje dag eftersom jag är mänsklig och ibland är jag också gnällig och affektsmittar min omgivning negativt. Och då har jag valt att acceptera min egen negativa affektsmitta, och inte slå på mig själv för att jag just den dagen är en dålig kollega, vän eller partner. Med tanken ”I morgon vill jag ge dig min glimt i ögat och ett leende” kan vi alla somna gott om natten.

Så alla fina där ute Låt oss smitta varandra!

Alla vet men ingen pratar om det för det är tabu

I dag skriver jag om svagbegåvning. Det är tabubelagt och oerhört svårt att prata om. Under eftermiddagen i dag fick jag möjlighet att samtala om svagbegåvade barn med en lite grupp personer verksamma inom skolan. Svagbegåvad… Ja, det heter faktiskt så och det bär mig emot att ens ta begreppet i min mun.

Ett barn kan genomföra sin skolgång i grundskolan eller i grundsärskola och träningssärskola. När barn utreds av psykolog som gör vissa tester får man fram IQ och när personen har under 70 i IQ benämns det som utvecklingsstörning. Folk i allmänhet skämtar om begåvning och slänger sig med uttryck som ”Inte alla hästar hemma” eller ”Hissen gick inte ända upp”. Samtidigt är begåvning tabubelagt och det är faktiskt inte okej att prata om intelligenskvot hur som helst, själv kan jag nästan inte ta uttrycket ”Svagbegåvad” i min mun.

Jag arbetar ju med inlärningssvårigheter som har olika orsaker och där ingen unge är en annans kopia utan alla är verkligen unika. Det kan handla om ADHD, Asperger, utvecklingsstörning, ADD, krigstrauma, koncentrationssvårigheter, Autism eller Trotssyndrom och jag har inga problem att använda dessa termer för att beskriva en personlighet. Samtidigt är jag starkt emot att ”sätta etiketter” på barn och det handlar för mig om att ha en sund människosyn. Vi har alla våra personligheter med starka och mindre starka sidor där vi alla faktiskt har problem av olika karaktär som påverkar oss olika i livet. Men de svagbegåvade barnen, de som har över 70 i IQ och som inte har rätt att gå i särskolan, dem pratar vi nästan aldrig om men kärt barn har många namn. Vi kallar dem olika saker; ”Inte Einstein precis” säger ibland föräldern om sitt barn med värme i blicken osv. med en skämtsam ton som får mig att må illa för det är en människosyn som inte är okej, samtidigt klarar vi inte av att prata med exempelvis vårdnadshavarna om att vi tror att deras barn har en svagbegåvning. Vi säger istället ”Han har inte riktigt kommit igång…ännu” eller ”Ja, det tar ju lite längre tid för vissa” eller ”Vi väntar ett år till så ska vi nog se att det släpper”….Jag frågar er hur känns den här människosynen? Inte bra va? För visst vill vi väl att alla barn ska få växa upp med optimala möjligheter i en skola som håller god kvalité.

former

Nej, vi måste börja kalla saker vid dess rätta namn och acceptera att alla faktiskt inte klarar av att läsa på universitetet. Det är först när vi kan benämna saker vid dessa rätta namn som vi också kan börja förhålla oss till det och tydligt genomföra extra anpassningar i grundskolan för att dessa barn ska ges de möjligheter till inlärning som de faktisk har rätt till. Inlärningssvårigheter växer inte bort!

Learning disability, intellectual disability, intellectual delay är bra uttryck som ofta på engelska och det är när vi ska översätta som vi ofta gör det svårt för oss.

färgpassning

Som svagbegåvade (svagt begåvade) räknas personer med svårigheter till att tillägna sig undervisningen i speciellt svenska och matematik beroende på brister i kognitiv förmåga. Svårigheterna kan förväxlas med sådana störningar eller hinder i lärandet om beror på dyslexi eller dyskalkyli, dvs läs- och skrivsvårigheter eller räknesvårigheter. Man skiljer mellan sådana kognitiva brister som har sin grund i störningar i nervsystemets utveckling under barndomen (på engelska neurodevelopmental disorders) och sådana som uppstår på grund av sjukdomar och skador i hjärnan senare i livet, s k kognitiv funktionsnedsättning eller neurokognitiv störning (neurocognitive disorder). Att konstatera svag begåvning hos en elev eller vuxen person är exempel på diagnostiskt tankemönster. Väljer man tänkesätt från den riktning som kallas positiv psykologi söker man i stället komma fram till vilka starka sidor som elever och vuxna med svårigheter har och hur de bäst ska kunna klara de krav som ställs på dem i undervisningen respektive i arbetsliv och vardagsliv.

I samtalet under dagen ställdes vi inför frågeställningar som Känner vi igen elever med dessa svårigheter? Hur har jag bemött dessa personer? Hur ska vi tänka kring målen för elever som har stora svårigheter med teoretiskt tänkande? Hur kan vi konkretisera undervisningen så att det underlättar för dessa elever? Hur ska vi göra för att prata mer om denna typ av svårigheter och finna fler strategier i undervisningen? Vad kan vi ta med oss i det fortsatta arbetet med denna grupp elever?

I texten ovan bilder på pedagogiska hjälpmedel. Den ena bilden handlar om färgpassning där barnet ska passa rätt färg på en legobit och lägga den på rutan. Den andra bilden handlar om former som efter laminering klipps ut för att barnet ska kunna lära känna former som triangel, kvadrat och cirkel genom att konkret bygga figurer av dessa former. När det kommer till pedagogiska hjälpmedel är det bara fantasin som sätter stopp.

Det viktigaste måste alltid vara att barnets självkänsla får näring och att lusten till lärande odlas för genom detta minskar vi den psykiska ohälsan. Denna konsekvens leder till optimerad kunskapsinhämtande och åstadkoms genom att vi ser barnets möjligheter och bejakar svårigheterna genom individualisering i den inkluderande skolan.

Vad döljer du bakom din fasad du tuffa maskrosbarn?

Maskrosbarn! Är du ett maskrosbarn? Känner du någon som haft en svår barndom? I fredags fick jag möjlighet att tillsammans med cirka 50 andra personer från Sverige träffa Jessika Arvik och Mia Körsner på Maskrosbarn.

maskrosbarn3

Jessika Arvik och Mia Körsner tar oss med på en resa genom deras liv från då till nu. Att växa upp med en förälder som är psykisk sjuk är förenat med så mycket kärlek, oro och skam. Oron gör illa med barn för när ett barn ständigt tänker på vad pappa ska hitta på i kväll, hur han ska skada familjen eller om mamma springer naken genom centrum. Oro som gör det omöjligt att koncentrera sig på skolarbetet. Skam som gör det omöjligt att berätta och strategier där verkligheten döljs. Föräldrar som drabbats av psykisk sjukdom finns i alla stadsdelar och inom alla yrkesgrupper. Att som vuxen inte äga minnet av en enda mysig julafton är inte det värsta utan minnet av det som hände, det tragiska. Maskrosbarn ordnar läger på sommaren för cirka 100 barn och under en av dessa lägerdagarna i Juli firar de julafton för att barnen ska få med sig ett bra minne. Dessa läger fyller också en viktig funktion i arbetet kring skam och det är att dela sina hemska upplevelser med andra barn. I det här hemska är det viktigt att få dela med andra barn som har det lika jävligt. Det är också viktigt att få möjlighet att bearbeta, kanske genom teater. Maskrosbarn har en hel del aktiviteter som alla är främjande och läkande i sitt syfte.

maskrosbarn1

Under dagen får vi flera fallbeskrivningar där de drabbade beskriver sin barndom med egna ord och alla önskar att någon hade ställt frågan ”Hur mår du?”

Till dig som arbetar med barn vill jag skicka mitt tydliga budskap. Stanna upp, ta dig tid, lyssna och lägg ifrån dig din telefon och dator, ge barnet av din tid och fråga uppriktigt ”Hur mår du” och var beredd att följa upp och slussa vidare barnet till rätt stöd och hjälp. Ibland hamnar vi i situationer då barn berättar det där obekväma som vi vet att vi måste anmäla till Socialtjänsten och då är det absolut nödvändigt att vara ärlig mot dig själv…alltså anmäla oavsett dina ursäkter att inte anmäla… för ingen vill ångra att de inte gjorde något innan det var för sent. Och anmäl på nytt och på nytt för varje händelse barnet beskriver eller du får kännedom om för det skapar en helhetsbild hos Socialtjänsten.

Att anmäla till socialtjänsten är tyvärr negativt förknippat. Föräldrars största oro är att bli anmäld till Socialtjänsten och jag hör ofta ”Tänk om de tar barnen ifrån mig”. Andra har synpunkter som att en anmälan ändå inte leder någon vart därför avstår de från att anmäla när de möter ett barn de känner oro för. Några känner obehag och vågar inte anmäla. Under fredagens träff med personer som arbetar med barn diskuterade vi anmälan till Socialtjänsten. Varför heter det ”anmälan till Socialtjänsten” när det borde heta ”Ansökan om hjälp av Socialtjänsten”. En så enkel åtgärd som att byta namn skulle få effekt och påverka så många barn i positiv bemärkelse. Så när du känner oro för ett barn tänk på att det faktiska du faktiskt gör är att du signalerar och ansöker om hjälp för ett specifikt barn. Det är barnet det handlar om, inte föräldern.

Nyhetsflödet under dagen signalerar att Socialtjänsten befinner sig i kris i hela landet, anmälningar blir liggandes. Enligt facket beror det på personalbrist och hög arbetsbelastning som i sin tur lett till hög personalomsättning. Vi får på bästa nyhetstid höra om vad en polisman hittar vid husrannsakan. Det vi inte får veta är att barn har ont i magen, har sömnsvårigheter eller tror att alla föräldrar slår barn. Där samverkan mellan Skola – Socialtjänst – Polis – Föreningsliv finns möjliggörs ett bättre liv för så många barn. Samverkan är ytterligare en enkel åtgärd och jag ställer mig frågan varför det inte är självklart för poliser att äta lunch tillsammans med våra skolbarn, vilken skillnad det skulle göra för så många barn.

Maskrosbarn är en ideell organisation som stödjer ungdomar som har föräldrar som missbrukar eller mår psykisk dåligt. Visa ditt stöd och bli månadsgivare eller stöd julinsamlingen. Stöd Maskrosbarn!

Grattis alla barn till Barnkonventionen 25 år

Det var en dag i november, den 20:e och året var 1989. Jag minns den dagen och det beror på att i just denna tid av mitt liv insåg jag vad som betydde. Det som betydde var barnen och tänk vad livet far med oss än här och än där, att just jag lyckats vara sann med mig själv är tacksamhet i känslan. Tiden flög och i kväll ser jag tillbaka på i dag, en dag i november, den 20:e och året är 2014. Barnkonventionen har levt i min närvaro de senaste 25 åren och jag är tacksam att jag varit sann med mig själv.

Det är i mötet vi människor växer, det är där vi har möjlighet att ge av den mänskliga kärlek som alla flödar över av. Här om dagen fick jag vara med om ett fantastiskt möte. En förälder till ett underbart barn valde att dela sina tankar och känslor med mig, föräldern sa ungefär så här:

”Jag har mött många människor genom åren men aldrig någon som du. När jag mötte dig första gången kände jag i magen att du skulle förstå så jag valde att berätta och du blev berörd och genom det berörde du mig. Jag har aldrig tidigare träffat någon som du och det vill jag säga dig att du är den mest fantastiska människa jag träffat. Du är äkta och du bryr dig på riktigt om mitt barn.”

Det var först senare på kvällen som jag riktigt förstod att jag just fått ett av mitt livs största bekräftelser på att jag gör det jag ska och det jag vill för jag gör det helt utan egenintresse utan bara för att jag har kärlek som flödar över. I morse såg jag till att vara på rätt plats för att kunna ge den här föräldern en varm kram och uppleva ögon som möts i ett samförstånd av ”Vi bryr oss på riktigt”.

Senare under dagen fick jag möjlighet att tillsammans med ett gäng 8 åringar prata om Barnkonventionen 25 år

barnkonventionen 25 år

Vi pratade om Barnkonventionen 25 år och jag berättade om hur en del barn kan ha det. Barnen själva ville stanna upp vid frågeställningen kring att de vill uttrycka sig och bli lyssnade på. Med förvåning tog de också in att det inte är självklart för alla barn att gå i skolan. När vi pratat klart målade de bilder som illustrerar barnkonventionen så att alla förstår även om man inte kan läsa. För att fira lite extra körde jag en spellista med ”Happy” och ungarna dansade loss och sjöng med, fyllda av det där enkla… kärlek som flödar över.

Happy

Grattis alla barn till Barnkonventionen 25 år

Det krävs mer än två öron

Det krävs mer än två öron för att lyssna. Först och främst måste viljan finnas där och jag ställer frågan till dig och till mig: Varför ska du lyssna?

Uppmärksamhet, när du får din dos bekräftas du i att du faktiskt existerar. Ja så är det. Vi känner väl alla den där typen, ni vet han som rusar runt i affären och skriker rakt ut att han är kissnödig trots att han fyllt vuxen för årtionden sedan. Missbrukaren som missbrukar uppmärksamheten för att kunna existera. Barnen som på bryggan skriker ”Mamma, pappa titta. Titta, titta nu!” och det är så barn är. Barnen vill inte att vi ska titta, titta rakt ner i vår Iphone eller plötsligt titta upp och undra frågande om barnet sagt något.

När barnet får uppmärksamheten som barn, laddar vi dem som människor med vetskap och känsla av att de existerar. De flesta av oss knarkar inte uppmärksamhet i affären genom att skrika ut att vi måste kissa.

Forskningen är entydig. Vi måste lyssna på våra barn men det krävs mer än två öron. Viljan att lyssna genom att jag faktiskt är genuint intresserad av vad barnet har att berätta och här funkar det inte att på psykopatens vis ”låtsas lyssna och le samtidigt som jag nickar”. Nyligen kom forskning på att barn undviker övervikt om de äter middag. ”Enkla knep för att minska risk för fetma” Det ligger något i det. När vi sitter ner och äter tillsammans ser vi varandra, vi lyssnar och alla är del i samtalet och genom detta kommer bekräftelsen. Jag ser dig, jag hör dig för dina tankar är viktiga. Barnets stresshormon minskar när det får uppmärksamhet och med uteblivet stresshormon minskad risk för övervikt.

Vi har två öron och viljan att lyssna, därutöver behöver vi träna på impulskontroll så att vi besitter tålamodet att lyssna tills barnet har pratat klart. Just så är det, du känner igen dig i den där stressade situationen när tiden inte finns för barnets låååånga utläggning om just det där som upptar treåringen just i dag. Förmågan att anpassa sig till barnets tankekarta är inget man bara kan för att man råkat producera ett barn, nej det kräver medvetenhet hos den vuxne och impulskontroll. Tyvärr ser jag att många saknar impulskontroll, instruktionsboken för socialisering är borttappad och fingrarna knappar snabbt på twitter där mina åsikter gör mig existerande.

Jag twittrade här om dagen ”Jag har så mycket att säga att jag väljer att tiga” genast tolkades det som extremism och den som tolkade trodde att jag kände ett tvång att uttrycka mig. Ännu en gång ett bevis för den forcerade och missbruksliknande uppmärksamhetsjakten. Att twittra ut för att se hur många retweet eller like på fb jag får, panik! Nej, ingen likade oj nu får jag abstinens och plötsligt kommer depressionen och jag upplever en existentiell kris. ja, så är det för många och de flesta ser inte detta hos sig själva.

Sommarlovet närmare sig, bara ett par dagar kvar av läsåret och barnen ska tillbringa tid med sina föräldrar. Låt dem uppleva känslan av hur det känns när den vuxne tittar på barnet och hör vad som sägs. Strunta i dyra semesteraktiviteter och ta istället en stund med äkta närvaro i mötet er emellan för det är just de ögonblick som barnet kommer bära närmast sitt hjärta och själv kunna bära förmåga att lyssna i det äkta samtalet.

Berättelsens återkomst

Nu ska jag för er berätta. Ja dessa ord väcker något inom oss alla. Vi älskar att lyssna och särskilt när berättarens röst berör oss och slår an en ton inom oss.

Jag brukade tystna när eleverna stojjade i klassrummet. Ja, så gjorde jag. Därefter sa jag med låg volym ”Nu ska jag för er berätta” och alla barn stannade upp och lyssnade. Ibland berättade jag en kort historia på ett par minuter och ibland berättade jag i 60 minuter. När jag slutade berätta och bad eleverna att ta fram sina arbetsuppgifter sa de nästan alltid. ”Mera, snälla Anna berätta lite mera” och det hände att jag gjorde det för det är ju sån jag är. Jag är en ledare som lyfter, lyssnar och möter dem jag arbetar med där de befinner sig. Uppmuntran är ett av de vackraste orden som också jag mår bra av. Ja så är det, den goda ledaren ger uppmuntran och får sina barn, elever, sin partner eller sina kollegor att tro sig om att kunna utföra storverk. Det var mitt sätt att få mina elever att klara höga poäng på nationella prov eller andra test. Varför blev det så? Jo, det kan jag berätta en annan gång.

Jag är övertygad om att personer som ligger i dödens väntrum mår bra av att någon sitter vid deras säng och berättar en berättelse. Lika övertygad är jag att det lilla barnet som ska sova njuter av berättelsen. Du som läser min blogg, en vuxen person minns troligen den där läraren eller släktingen som berättade för dig och du kanske njuter av att berätta. Låt berättelserna komma in i våra liv igen så som den varit för oss under tusentals år. Det är något med oss människor, vi har talet och vi har fantasin och detta skiljer oss från djuren. Vi berättade för varandra och skapade historia. I dag kan vi läsa historieböcker och förstå hur livet var för 1000 år sedan och därigenom förstå vår nutid och framtid. Analysen bottnar i berättelsen, fantasin och vår förmåga att lyssna.

Anna C Nilsson klättrar i träd

I kohagen där jag växte upp fanns det ett körbärsträd som jag brukade klättra upp i, där visste jag exakt vad varje gren bar. Där högt uppe över korna brukade jag sitta med utsikt nästan ända till Mariannelund. Att sitta högt uppe i ett träd och hitta på berättelser, ja det var något som jag gjorde när jag var liten för si så där 100 år sedan.

Barn som växer upp i en context där berättandet är en naturlig del tränar sin egen förmåga att berätta, tänka och fantisera. Dessa barn finner också en njutning av att själva berätta och här kommer jag inte helt osökt in på lusten att skriva. När den lilla eleven ska lära sig att läsa och skriva med förståelse är motivationen oerhört viktig. Jag minns speciellt en flicka med down syndrom som berättade för mig sina berättelser, jag stannade och lyssnade. Vi hade en stund varje dag när hon berättade sina fantasiberättelser som ofta innehöll gosedjur och dockor så det skulle vara lätt för mig att förstå. Någon skulle säkert tycka att det vi gjorde var tramsigt och ”bara” en lek. Nu ska jag berätta för er att den här lilla flickan fick lusten att forma ord med en penna, hon ville skriva en sagobok med sina berättelser. Och kan ni tänka er att den här lilla flickan lärde sig att både läsa och skriva trots att läraren före henne sagt bestämt till föräldrarna att det aldrig kommer att gå. Så vitt jag vet berättar hon än i dag berättelser och numera gör hon det genom att hon skriver på sin dator.

Testa i klassrummet, med dina egna barn eller om du arbetar i hemtjänsten. Berätta en berättelse och låt din fantasi flöda.

Med all rätt

I morse när jag såg mitt FB flöde läste jag ett av de bättre inläggen på länge. Cissi Wallin drämde näven i bordet. Så bra att jag väljer att skicka vidare detta budskap. Se den kompetenta människan!

Cissi Wallin skriver så här: ”image

image

image

Här kommer länken adhdpappan

Jag arbetar också mot dessa fördomar. I slutet av 1980-talet trädde jag in i skolans värld som lärare och jag sökte styrkorna hos mina elever. På den tiden ”stämplade” vi inte med bokstavskombinationer på samma sätt som i dag. Men vuxna dömde ut elever och jag jobbade sannerligen i motvind. Genom åren har det blivit många handledningssamtal med lärare och enskilda samtal med föräldrar och jag understryker alltid elevens styrkor…och möts alltid av samma glädje och förvåning ”Du är den första som sagt något bra om mitt barn”

Jag undrar hur det kan vara så svårt att inte se det fantastiska och unika i varje person. Känner tacksamhet inför att få arbeta med detta i mitt företag ACNK

Publicerade artikel på Qx

I går publicerade jag en mycket viktigt artikel på Qx med titeln ”Dags för lesbiska att ta plats!

Känner en stor tacksamhet inför vårt lands yttrandefrihet och att lilla jag ges möjlighet att sprida ordet om alla människors lika rätt och värde.

Vad tycker ni? Behöver vi lesbiska en vitbok?

- Ställ in er i ledet!

Förmiddagens promenad med min stora svarta hund inramades av fågelkvitter tills luftrummet bröts av ett skrik. En stark, arg kvinnoröst vrålade ”- Ställ in er i ledet!” om och om igen. Hunden tvärnitade, tittade på mig frågande och jag gick framåt  mot den skrikande kvinnan, varpå hunden följde med motsträvigt.

 Kvinnan fortsatte skrika ”Ställ in er i ledet!”  ”Vad är det för fel på er klass 3B?” Min stora svarta hund tvärstannade och försökte backa ur huvudet ur sitt breda skinnhalsband. Barnen stod tysta, två och två och tittade sig runt av oro. Ytterligare en vuxen person stod i slutet av ledet, hon teg. Min stora svarta hund var snabbare än mig i sin tolkning, hunden upplevde fara och obehag och ville fly…och det var det många elever som också ville, från detta obehagliga vuxenskrik . Jag insåg snabbt att här är det inte bara min hund som upplever obehag utan en hel skolklass med barn. Samtidigt är jag inte förvånad, behovet av fortbildning i bemötande är uppenbart. Hur svårt kan det vara? Jo, det är ganska svårt med bemötande i en stressig skolmiljö. Lärarna behöver få stöd och fortbildning där de ständigt påminns om bemötande.

Nu är ju jag som jag är så det var ju självklart att avväpna läget genom att själv bidra med lågaffektivt bemötande rakt in i situationen. Det här är en metod som jag lärde mig när jag som en av de första i Sverige utbildade mig till en av de första certifierade Studio III tränarna för ett par år sedan.

Jag stannade en bit bort och sa med min mörka lugna röst ”Skrik inte nu när vi går förbi för hunden blir rädd”. Den tysta kvinnan i slutet av ledet sa då med hög röst ”Ja, barn nu är ni tysta!” Jag svarade då ”Det är den vuxna som behöver vara tyst”.

Vi passerade förbi tätt inpå de duktiga eleverna som tålmodigt stod två och två på led. När vi passerat började ledet röra sig framåt, läraren skämdes nog en aning men det var det värt för hon slutade skälla på barnen.

I mina föreläsningar tar jag exempel från verkligheten, inte för att göra ner lärare utan för att synliggöra på ett humoristiskt sätt hur vi lärare under stress hamnar i trista vanor av tjat och tråkigt bemötande. Jag drar paralleller och förklarar hur elever med funktionsnedsättning uppfattar den här typen av situationer. Jag pratar om utmanande beteende, affektsmitta och det lågaffektiva bemötandet. Genom att bära kunskap om dessa verktyg är det lättare för läraren i den stressade situationen att hantera gruppen med bibehållen respekt för eleverna.

Anna C Nilsson - affektsmitta

Anna C Nilsson – affektsmitta

 

I skolklassen som jag mötte i dag finns det säkerligen minst tre elever som är inkluderade och som bär med sig en personlighet som kräver struktur, förutsägbarhet och KASAM (känsla av sammanhang). Barnets kognitiva system kan inte sortera lärarens arghet och koppla den till ordens innehåll. Vad betyder egentligen ”Ställ  -  in –  er –  i  - ledet!” ?  Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skulle troligen kunna hoppa upp på muren i stället för att få en bättre överblick och som följd få ännu mer skäll. Ett annat barn skulle vända in i simhallen igen för att han inte hittar det han ska ställa sig i, det så kallade ledet.