Låt oss smitta varandra

Låt oss smitta varandra! Det faktum att känslor smittar av sig är vetenskapligt vedertaget och i dag lyfter jag begreppet affektsmitta. Testa själv att le mot en främling och du kommer upptäcka att du får ett leende tillbaka. Vi sätter med andra ord oss själva i en positiv spiral och därigenom kan vi sätta oss i en känsla av lust inför att leva och lära.

Det är lönsamt att smitta andra med sitt leende, lönsamt för dig själv och din omgivning. Affektsmitta betyder att smitta av sig sina känslouttryck och med den här kunskapen implementerad kan vi förändra ett helt företag, eleverna i Sverige eller ett handbollslag.

Motivation är viktigt för våra resultat, i dag ser vi att de svenska handbollsdamerna nått ändra fram till semifinal i EM 2014 och jag vet varför. Tjejerna i landslaget som spelar Handbolls EM är motiverade och de visar de på plan. Linnea Torstensson använder starka och positiva känslouttryck när hon drämmer in bollen i mål och det här smittar till laget. På samma sätt affektsmittar Isabelle Gulldén när hon efter varje mål ger sina lagkamrater ett leende som visar att hon gläds över målet. Det kan tyckas enkelt och man kan till och med tro att det här är självklarheter.

Långt ifrån alla använder affektsmitta som modell. När vi skapar framgångsrika team är det här en av grundpelarna, kom ihåg var ni hörde det först. Affektsmitta Jag myntade uttrycket 2008 och efter det har andra utvecklat begreppet vilket är bra. Affektsmitta! Inte nog med att vi upplever sammanhanget positivt när vi ler eller skrattar vi påverkas också fysiskt.

anna golfkeps

Vilka är då dessa må bra hormoner som frisätts vid skratt?

◦ Endorfiner – är kroppens eget morfin, lugnar dig och ger dig smärtlindring
◦ Serotonin – ökar ditt välbefinnande, minskar ditt sötsug, sänker ditt blodtryck och minskar din smärta
◦ Dopamin – ger dig positiva känslor, styr din tillfredsställelse
◦ Adrenalin – ökar din blodcirkulation och din vakenhet

Under decennier har svenska lärare utmanats och det har för många i yrkesgruppen inneburet att de i dag är mer eller mindre internaliserade i en känsla av att skolan är en dålig arbetsplats och att deras yrkesval inte har någon positiv laddning alls. Den här känslan går många lärare och bär inom sig, vissa har till och med utvecklat en form av depression över sitt yrkesval som de också bär en känsla att de sitter fast i. Dessa känslor smittar och i dag nås vi av besked att våra svenska elever tappar motivationen och lusten att lära ju längre in i skolsystemet de kommer. I årskurs 8 har hälften av våra elever tappat lusten att lära sig nya saker. Lärarnas affekter smittar till eleverna och jag skyller inte på lärarna, det är inte en syndabock jag är ute efter utan tvärt om vill jag dela med mig av min kunskap för att förändra skolan och höja våra lärare och elever.

Jag känner hopp för svensk skola och det är inte mer pengar in i systemet som är den enda vägen utan hur de ekonomiska medlen används som är centralt. De ekonomiska medlen ska användas för att peta in mer kunskap, fortbildning och kompetens i den svenska skolan. De lärare som drabbats av ”lärardepression” måste få hjälp att hitta nytt yrke eller vända sina affekter.

Att medvetandegöra oss själva om hur vi de facto kan påverka oss själva är centralt. Jag brukar beskriva mig själv som ”katten med nio liv, hon som alltid landar på fötterna” hur jävligt jag än blivit bemött och det beror på att jag använder mig av ett knep. Mitt knep är att jag manipulerar min egen hjärna genom att medvetet smitta min omgivning med värme, omtanke och mitt vita leende. Det här ger mig att jag möts av flera glada personer som vill ge mig empati och glädje. Det här har fungerat oftast för mig men jag orkar inte varje dag eftersom jag är mänsklig och ibland är jag också gnällig och affektsmittar min omgivning negativt. Och då har jag valt att acceptera min egen negativa affektsmitta, och inte slå på mig själv för att jag just den dagen är en dålig kollega, vän eller partner. Med tanken ”I morgon vill jag ge dig min glimt i ögat och ett leende” kan vi alla somna gott om natten.

Så alla fina där ute Låt oss smitta varandra!

Grattis alla barn till Barnkonventionen 25 år

Det var en dag i november, den 20:e och året var 1989. Jag minns den dagen och det beror på att i just denna tid av mitt liv insåg jag vad som betydde. Det som betydde var barnen och tänk vad livet far med oss än här och än där, att just jag lyckats vara sann med mig själv är tacksamhet i känslan. Tiden flög och i kväll ser jag tillbaka på i dag, en dag i november, den 20:e och året är 2014. Barnkonventionen har levt i min närvaro de senaste 25 åren och jag är tacksam att jag varit sann med mig själv.

Det är i mötet vi människor växer, det är där vi har möjlighet att ge av den mänskliga kärlek som alla flödar över av. Här om dagen fick jag vara med om ett fantastiskt möte. En förälder till ett underbart barn valde att dela sina tankar och känslor med mig, föräldern sa ungefär så här:

”Jag har mött många människor genom åren men aldrig någon som du. När jag mötte dig första gången kände jag i magen att du skulle förstå så jag valde att berätta och du blev berörd och genom det berörde du mig. Jag har aldrig tidigare träffat någon som du och det vill jag säga dig att du är den mest fantastiska människa jag träffat. Du är äkta och du bryr dig på riktigt om mitt barn.”

Det var först senare på kvällen som jag riktigt förstod att jag just fått ett av mitt livs största bekräftelser på att jag gör det jag ska och det jag vill för jag gör det helt utan egenintresse utan bara för att jag har kärlek som flödar över. I morse såg jag till att vara på rätt plats för att kunna ge den här föräldern en varm kram och uppleva ögon som möts i ett samförstånd av ”Vi bryr oss på riktigt”.

Senare under dagen fick jag möjlighet att tillsammans med ett gäng 8 åringar prata om Barnkonventionen 25 år

barnkonventionen 25 år

Vi pratade om Barnkonventionen 25 år och jag berättade om hur en del barn kan ha det. Barnen själva ville stanna upp vid frågeställningen kring att de vill uttrycka sig och bli lyssnade på. Med förvåning tog de också in att det inte är självklart för alla barn att gå i skolan. När vi pratat klart målade de bilder som illustrerar barnkonventionen så att alla förstår även om man inte kan läsa. För att fira lite extra körde jag en spellista med ”Happy” och ungarna dansade loss och sjöng med, fyllda av det där enkla… kärlek som flödar över.

Happy

Grattis alla barn till Barnkonventionen 25 år

Det är en ynnest att få…

Den finaste av gåvor är att få arbeta för att dessa personer ska få en gnutta bättre liv. Ja har sagt det förut och jag fortsätter att säga det om och om igen tills alla i hela samhället förstår att alla behövs och alla är vi viktiga resurser i vårt samhälle. Det är en ynnest att få arbeta konkret med alla ovanliga vanliga ungar. Tacksamhet!

öppen hand med växt

Jag stannar upp och reflekterar bakåt i tiden ganska ofta för att kunna förstå och analysera framtidens utmaningar och möjligheter. Inför min första lektion 1987 fick jag ett tips om att vara sträng. Jag var 20 år och hade fått ett föräldraledighetsvikariat som biologi och kemi adjunkt. Att vara sträng tolkade jag genom att vara tydlig. Varje lektion inleddes på exakt samma vis, jag befann mig i klassrummet, öppnade dörren och hälsade eleverna välkomna in. Mycket har förändrats i mitt sätt att tänka kring metodik, beroende på en massa utbildning men främst beroende på yrkeserfarenhet och ett öppet sinne att vilja förbättra. Det som inte förändrats är att elever med funktionsnedsättningar söker sig till mig, de gjorde det då när jag var 20 år och de gör det ännu i dag. Kanske för att jag ser dem i ögonen och bryr mig på riktigt eller för att jag förstår eller för att jag visar dem att jag vet att de behövs.

År 2017 är det 30 år sedan jag inledde min första lektion och jag ställer mig frågan ”Hur långt har vi kommit?” Jag tycker att rubriken är missvisande och debatten är lite för snäv eftersom problematiken är långt mer komplex men trots det vill jag rekommendera er alla att se denna film för att lära mer om olika personligheter eftersom jag insett att det är i kunskapen det brister. Alla i samhället behöver lära mer om alla olika personlighetstyper för att inse att alla behövs i vårt samhälle. Skolan vill bara ha vanliga jävla ungar

Det krävs mer än två öron

Det krävs mer än två öron för att lyssna. Först och främst måste viljan finnas där och jag ställer frågan till dig och till mig: Varför ska du lyssna?

Uppmärksamhet, när du får din dos bekräftas du i att du faktiskt existerar. Ja så är det. Vi känner väl alla den där typen, ni vet han som rusar runt i affären och skriker rakt ut att han är kissnödig trots att han fyllt vuxen för årtionden sedan. Missbrukaren som missbrukar uppmärksamheten för att kunna existera. Barnen som på bryggan skriker ”Mamma, pappa titta. Titta, titta nu!” och det är så barn är. Barnen vill inte att vi ska titta, titta rakt ner i vår Iphone eller plötsligt titta upp och undra frågande om barnet sagt något.

När barnet får uppmärksamheten som barn, laddar vi dem som människor med vetskap och känsla av att de existerar. De flesta av oss knarkar inte uppmärksamhet i affären genom att skrika ut att vi måste kissa.

Forskningen är entydig. Vi måste lyssna på våra barn men det krävs mer än två öron. Viljan att lyssna genom att jag faktiskt är genuint intresserad av vad barnet har att berätta och här funkar det inte att på psykopatens vis ”låtsas lyssna och le samtidigt som jag nickar”. Nyligen kom forskning på att barn undviker övervikt om de äter middag. ”Enkla knep för att minska risk för fetma” Det ligger något i det. När vi sitter ner och äter tillsammans ser vi varandra, vi lyssnar och alla är del i samtalet och genom detta kommer bekräftelsen. Jag ser dig, jag hör dig för dina tankar är viktiga. Barnets stresshormon minskar när det får uppmärksamhet och med uteblivet stresshormon minskad risk för övervikt.

Vi har två öron och viljan att lyssna, därutöver behöver vi träna på impulskontroll så att vi besitter tålamodet att lyssna tills barnet har pratat klart. Just så är det, du känner igen dig i den där stressade situationen när tiden inte finns för barnets låååånga utläggning om just det där som upptar treåringen just i dag. Förmågan att anpassa sig till barnets tankekarta är inget man bara kan för att man råkat producera ett barn, nej det kräver medvetenhet hos den vuxne och impulskontroll. Tyvärr ser jag att många saknar impulskontroll, instruktionsboken för socialisering är borttappad och fingrarna knappar snabbt på twitter där mina åsikter gör mig existerande.

Jag twittrade här om dagen ”Jag har så mycket att säga att jag väljer att tiga” genast tolkades det som extremism och den som tolkade trodde att jag kände ett tvång att uttrycka mig. Ännu en gång ett bevis för den forcerade och missbruksliknande uppmärksamhetsjakten. Att twittra ut för att se hur många retweet eller like på fb jag får, panik! Nej, ingen likade oj nu får jag abstinens och plötsligt kommer depressionen och jag upplever en existentiell kris. ja, så är det för många och de flesta ser inte detta hos sig själva.

Sommarlovet närmare sig, bara ett par dagar kvar av läsåret och barnen ska tillbringa tid med sina föräldrar. Låt dem uppleva känslan av hur det känns när den vuxne tittar på barnet och hör vad som sägs. Strunta i dyra semesteraktiviteter och ta istället en stund med äkta närvaro i mötet er emellan för det är just de ögonblick som barnet kommer bära närmast sitt hjärta och själv kunna bära förmåga att lyssna i det äkta samtalet.

Publicerade artikel på Qx

I går publicerade jag en mycket viktigt artikel på Qx med titeln ”Dags för lesbiska att ta plats!

Känner en stor tacksamhet inför vårt lands yttrandefrihet och att lilla jag ges möjlighet att sprida ordet om alla människors lika rätt och värde.

Vad tycker ni? Behöver vi lesbiska en vitbok?

- Ställ in er i ledet!

Förmiddagens promenad med min stora svarta hund inramades av fågelkvitter tills luftrummet bröts av ett skrik. En stark, arg kvinnoröst vrålade ”- Ställ in er i ledet!” om och om igen. Hunden tvärnitade, tittade på mig frågande och jag gick framåt  mot den skrikande kvinnan, varpå hunden följde med motsträvigt.

 Kvinnan fortsatte skrika ”Ställ in er i ledet!”  ”Vad är det för fel på er klass 3B?” Min stora svarta hund tvärstannade och försökte backa ur huvudet ur sitt breda skinnhalsband. Barnen stod tysta, två och två och tittade sig runt av oro. Ytterligare en vuxen person stod i slutet av ledet, hon teg. Min stora svarta hund var snabbare än mig i sin tolkning, hunden upplevde fara och obehag och ville fly…och det var det många elever som också ville, från detta obehagliga vuxenskrik . Jag insåg snabbt att här är det inte bara min hund som upplever obehag utan en hel skolklass med barn. Samtidigt är jag inte förvånad, behovet av fortbildning i bemötande är uppenbart. Hur svårt kan det vara? Jo, det är ganska svårt med bemötande i en stressig skolmiljö. Lärarna behöver få stöd och fortbildning där de ständigt påminns om bemötande.

Nu är ju jag som jag är så det var ju självklart att avväpna läget genom att själv bidra med lågaffektivt bemötande rakt in i situationen. Det här är en metod som jag lärde mig när jag som en av de första i Sverige utbildade mig till en av de första certifierade Studio III tränarna för ett par år sedan.

Jag stannade en bit bort och sa med min mörka lugna röst ”Skrik inte nu när vi går förbi för hunden blir rädd”. Den tysta kvinnan i slutet av ledet sa då med hög röst ”Ja, barn nu är ni tysta!” Jag svarade då ”Det är den vuxna som behöver vara tyst”.

Vi passerade förbi tätt inpå de duktiga eleverna som tålmodigt stod två och två på led. När vi passerat började ledet röra sig framåt, läraren skämdes nog en aning men det var det värt för hon slutade skälla på barnen.

I mina föreläsningar tar jag exempel från verkligheten, inte för att göra ner lärare utan för att synliggöra på ett humoristiskt sätt hur vi lärare under stress hamnar i trista vanor av tjat och tråkigt bemötande. Jag drar paralleller och förklarar hur elever med funktionsnedsättning uppfattar den här typen av situationer. Jag pratar om utmanande beteende, affektsmitta och det lågaffektiva bemötandet. Genom att bära kunskap om dessa verktyg är det lättare för läraren i den stressade situationen att hantera gruppen med bibehållen respekt för eleverna.

Anna C Nilsson - affektsmitta

Anna C Nilsson – affektsmitta

 

I skolklassen som jag mötte i dag finns det säkerligen minst tre elever som är inkluderade och som bär med sig en personlighet som kräver struktur, förutsägbarhet och KASAM (känsla av sammanhang). Barnets kognitiva system kan inte sortera lärarens arghet och koppla den till ordens innehåll. Vad betyder egentligen ”Ställ  -  in –  er –  i  - ledet!” ?  Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skulle troligen kunna hoppa upp på muren i stället för att få en bättre överblick och som följd få ännu mer skäll. Ett annat barn skulle vända in i simhallen igen för att han inte hittar det han ska ställa sig i, det så kallade ledet.

 

Det är alltid rätt med positiv särbehandling

En debatt om föräldrars mobilanvändande har blossat upp och givetvis ger jag min syn. För när det kommer till bemötande och barn så vilar jag i tung fakta och erfarenhet.

Min intention är inte skudbeläggande, tvärt om vill jag hjälpa och stärka vuxna som rollmodeller för den uppväxande generationen.

Jag ser föräldrar som lämnar av sina barn vid skolor, fullt upptagna i sin smartphone och körandes bil, utanför bilen kör andra föräldrar på exakt samma vis och mitt i detta kaos som jag försöker bildsätta springer barnen till skolgården. Jag har hört talas om föräldrar som promenerar med sina barn till skolan, samtalandes med varandra och både den vuxna och barnet är närvarande i samtalet. 6-åringen sa ”Mamma även att det är kallt om kinderna och benen inte vaknat är det här dagens bästa stund”. Mamman sa ”Varför då?” 6-åringen svarade ”Därför att det är bara du och jag” detta följdes av att deras ögon möttes och ansiktsmusklerna uttryckte värme, trygghet och kärlek mellan en mor och hennes son en kall och blåsig morgon i Limhamn.

Ingen enda unge ska behöva känna känslan av övergiven

Ingen enda unge ska behöva känna känslan av övergiven

Vi ska vara medvetna om de konsekvenser vårt bemötande får på barnen. Tillit och anknytning är centrala för barnets utveckling. Den multitaskande föräldern möter inte blicken och ögonkontakt är en sorts bekräftelse ”Jag ser dig, därmed hör jag vad du säger”. Det lilla barnet som upplever att bli bortlämnad, övergiven upplever separationer. Dessa separationer kan sätta negativa spår för resten av livet. Barnet söker kontakt, vi människor är nämligen sociala av naturen. När vi väljer bort kontakten känner sig barnet bortvalt, vi fostrar ett barn som utvecklar stora bekräftelsebehov. En rädsla att inte vara älskad, rädsla att inte duga. Ibland med en övertygelse att risken är stor för att bli lämnad. Detta är inlärda, för att inte säga, överinlärda reaktioner. Som aktiveras då och då. Inlärningen har ofta skett mycket tidigt, i barndomen, och i nära och viktiga relationer. Kanske i relationen med föräldrar eller syskon. Jag vill betona att det inte handlar om hur det faktiskt var under din uppväxt utan hur du som barn upplevde det.

1120928_meadow

När vi tror oss veta att vi riskerar att bli bortvalda är den mänskliga reaktionen att välja bort. Vi har fått en störning i våra anknytningsprocesser vilket kommer att påverka oss hela vuxenlivet. Forskning som gjorts på barn som bortadopterats där en relation mellan modern och barnet var etablerad visar att barnet upplever sig övergiven. När man följt dessa personer i sin nya context som vuxna ser vi antingen att de helt urskillningslöst släpper in nya relationer eller själva flyr genom att hitta fel på omgivningen, allt för att slippa återuppleva känslan av att inte vara älskad.

Vad blir då konsekvensen när en hel generation överges utan ögonkontakt och bekräftelse. Barnet upplever att de är ensamma och lever i sin egen bubbla precis som föräldrarna. Om vi människor är som bollarna i bollhavet, då har vi interaktionen och vi utvecklas till hela individer om mår bra. Om vi istället är som kärnorna i avokadosar då lever vi nära men särskilda där avokadoköttet är det som separerar oss, distraktorn som i det här fallet är smartphonen eller twitterkontot.

Så varför inleder jag då med en rubrik om särbehandling? När vi särbehandlar våra barn ”Du är den mest betydelsefulla 6-åringen jag känner”, ”Att få prata med dig är en gåva av tacksamhet”, ”Jag ser dig” eller ett kort ögonmöte. Varje barn är unikt och det vet vi men de behöver få känna och uppleva det också. Jag visualiserar en bild av en unge som springer med hoppsasteg, sjungandes ”Jag är unik, det bästa som finns för mig för det bär jag i mitt bultande hjärta”

Trygghet skapar vi genom bemötande