Tjejvasan – min kamp

Jag gjorde det! Tjejvasan över 30 kilometer på skidor gick av stapeln i går lördag med tusentals kvinnor som kämpade. Årets upplaga av Vasaloppet är den 90:e och som ni vet var det länge förbjudet för kvinnor att delta. Hur som helst, numera har vi kvinnor ett eget lopp, Tjejvasan. Och i år var det extra tungt beroende på föret och svårigheterna med att valla rätt. Det var många som hade det tungt i spåret helt utan fäste och i dag är vi många med träningsvärk i hela kroppen. Jag gjorde det, åkte för jämställdheten, för oss kvinnor och varje stavtag var en kamp under tre långa timmar och många långa minuter där till. Men jag gjorde det, jag kom i mål!

För första gången i livet åkte jag Tjejvasan. I år är det tänkt att jag ska klara av tjejklassikern. Upprinnelsen till denna bedrift vid 47 års ålder är att jag under våren drabbades av svår Anemi och bestämde mig för att bli frisk. Kvinnohälsa är viktigt och en stor jämställdhetsfråga. Jag vill exempelvis att kvinnor ska erbjudas blodprov för att testa sitt blodvärde på samma sätt som vi erbjuds mammografi och cellprovtagning.

image

I höstas sprang jag Lidingöloppet, under vintern har jag tränat men den lilla snömängden har inneburit att skidorna inte luftats så många gånger. Under veckan har jag försökt ladda upp genom att inte träna och dessutom unnat mig en hel del kolhydrater.

I fredags var det dags att hämta ut nummerlappen i Mora, lyssna på experternas vallningstips. Kvällen tillbringades vid vallabordet med strykjärnet i högsta hugg.

image

Skidorna rengjordes efter alla konstens regler, därefter lade jag på fint glidvax med strykjärnet. Sickla, sickla bort allt vax och så på med lager ett, klossa ut, lager två, klossa ut, lager tre, klossa ut, lager fyra, klossa ut och byta valla. Lager ett klossa ut, lager två, klossa ut, lager tre och klossa ut. Håller skidorna? Skulle jag haft klister? Väderprognosen säger plus tre grader och vad ska jag göra? Is i magen, sova och vakna till en tidig lördagsmorgon.

Hörde på radion att klister inte var gångbart och jag andas ut och kände att min vallning var helt rätt. Pirret i magen, ska jag klara denna för mig lååånga sträcka? Har jag tränat tillräckligt? På med skidorna, starten går och jag glider iväg med fantastiskt bra glid… och inget fäste. I huvudet snurrar tankar om hur detta ska gå samtidigt som jag stakar och saxar framåt. I huvudet STARKA ARMAR!

Vid Högberg, 20 kilometer kvar och jag tar fram VR 70 och lägger på. Dricker lite blåbärssoppa och kör framåt. Mina supporters står längs med spåret och jag kan glatt meddela att VR 70 funkar, jag har fäste och bra glid.

image

Mellan Hökberg och Eldris när den brantaste backen nerför kommer ligger jag i det första spåret längst till vänster och hukar mig ner för att få maximal fart. Två meter framför i det isiga spåret står en annan kvinna hukad. Jag ser att en kvinna faller i spåret till höger om oss, hennes skidor ligger i vårt spår och jag inser blixtsnabbt att kvinnan framför mig kommer att krascha. Som i ett ögonblick kliver jag ur spår till höger, kliver i spår ett steg till höger, kliver ur det spåret till höger ställer mig upp och gör mig smal… Susar förbi kvinnan på höger sida om kvinnan som kraschat, samtidigt som kvinnan framför mig kraschar rakt in till vänster om kvinnan som redan ligger ner rakt över spåren. Jag andas och tänket bara en sak. Änglavakt! Hur gick det för kvinnorna? Bröt de några armar? Fyra spår i bredd och det kunde blivit en masskrasch om jag inte haft sinnenärvaro och balans. I det ögonblicket mötte jag mig själv och tänkte på den 3 januari 2007 när jag kraschade med min snowboard i Val Thorans, då bröt jag nacken och blev helt förlamad i vänster sidan. Nu kör jag Tjejvasan med en helt fungerande kropp och tänker att livet är skört. Och med det vill jag uppmana er alla som läser min blogg att göra något bra av era liv för livet är inte självklart för någon av oss.

Skylten mötte mig, 9 kilometer och nu var det ju försent att ge upp. Mina armar, mina ben men främst min rygg värkte och kraften var lika med noll. Varje stavtag, varje centimeter kändes som en kamp – min kamp för er alla kvinnor. Vad är det jag vill? jag vill jämställdhet och jag vill att vi ska må bra vi kvinnor. 3 kilometer kvar och nu är det fullständigt stopp men mina horn i pannan har redan bestämt att jag ska i mål. Så målrakan och jag gled sakta över mållinjen på stela ben med armar som mest liknade spaghetti och där möttes jag av mina kära som jag känner sådan tacksamhet inför. Tack för att ni finns vid min sida!